Anton Karlsson

Under sommaren innan Konstfack arbetade jag med en del trä som jag samlat. De träbitarna hade varit träbitar ett tag och var redan i en process av nedbrytning. Jag bankade, sågade, karvade, klöv och högg! Senare på hösten hämtade jag in dessa träbitar som legat ute sedan sommaren. När de nu kom in i min ateljé och jag såg dem igen så blev jag tagen. De hade fortsatt att brytas ned, växt och levt vidare efter att mina händer var där. Och då såg jag det – mina händer hade inte släppt och var min hand slutade eller började var nu upplöst. Vi var samma, vi var förenade. Jag minns hur det kändes som om jag och träbitarna badade tillsammans i tjärnen.
Tjärnen, salamandern, svampen och kådan – alla har en koppling till det ursprungliga, det magiska och kraftfulla i min upplevelse av världen och därmed min konstnärliga praktik.