Karin Jönsson

Jag tänker att min filmiska metod går att likna vid drömmandets process. Först hjärnan som håvar in känslointryck och praktisk information. Sedan den efterföljande associativa sammanfogningen av dessa fragment.
När drömmen eller filmen visas, är den varken en sanning eller en lögn, utan en översättning från ett språk till ett annat.

På vårutställningen visar jag ett examensarbete där en vän som befinner sig i exil översätter från ryska. Jag ser språken framför mig som olika rum i en lägenhet. Han ska visa mig dikten Nu har sommaren gått av Arsenij Tarkovskij. Han går in till det ryska rummet och hämtar den. Han tar med sig den till det engelska rummet där vi är med varandra. Han färgar av sig på den.