Jonathan Widegren

Det luftburna hotet är något abstrakt.
Något osynligt, ibland förnimbart, ibland inte.
Det är vad vi kommer överens om att det är.
Det är häxkonst, miasma, Corona, smog, växthusgaser…

Jag arbetar i ett skulpturalt och hantverksmässigt utforskande av vad som finns i gränslandet till det ogripbara. I mitt examensarbete har jag undersökt självbildens och jagets oförenlighet med den personliga dödligheten, våra ideal av hälsa och kontrasten till hur vi lever. Hur vi väljer att forma en verklighetsbild baserad på vad som känns mest bekvämt för oss själva, eller skapa små vardagsritualer för att övertyga vår inre röst om att vi lever hälsosamt – och undviker de där riskerna som det talas om.

När vi omformar det materiella, formas också vi.
Geologiska processer i ett landskap av minnen.
Hällristningar nedtecknade i min hud.
Upplösningen av vår person
medan vi skapar avtryck i materia,
avtryck som även de
långsamt löses upp.