Theodor Öhrn

1972 skriver Astri Solbrynja prosadikten ”Ögondalar”, en dikt i samlingen ”Tomhetens Poetik”. Texten har länge ekat i mina tankegångar, och har idag vecklat ut sig till en djupgrön dalstad och klarblå stadshimmel inom mig, obefolkad men evigt rik på liv. I min tolkning talar ”Ögondalar” och ”Tomhetens poetik” om en riktad och ambivalent uppmärksamhet, om skugghål och solfläckar i våra inre och yttre världar. ”Staden flockas av människor, tankar och material – men gömmer utrymmen som sjunger om det outtalades närvaro.”, säger Solbrynja I en intervju med den franska tidskriften ”Deux” , 1973. Hon fortsätter: ”Staden söker dölja sina veck, skönhetsoperera sitt överflöd och föreställa individen lycklig i sin gemenskap. Sanningen är att vissa saker aldrig upphör; både den mänskliga ensamheten och det bukfett samhället kallar skräp är ’immortelles’. Ensamhet och skräp vilar laddat i stadens veck. Stadens poetik väsnas i det förbisedda överflödet. Det kanske är med vår ensamhet och runt det övergivna vi kan finna innerlig gemenskap.”